Postorderhästen

Min lipizzaner

medlemmarnas egna berättelser


En häst via postorder.


- av Myy Lilja


 Sorgen känns både närvarande och avlägsen. Min allra första lipizzaner är död sedan 1,5 år och unghästen jag köpte mig nästan omgående efter min älskade väns plötsliga bortgång, har nu hittat en ny människa som han verkar trivas och må bra hos. Själv så har jag tänkt tanken att vara utan egen häst. Att sörja klart, att låta det ta tid.

 

Jag sitter i soffan och tittar på Facebook på telefonen. Det är kväll och dottern har somnat. Plötsligt är det där, fotot. Jag sätter mig lite rakare upp i soffan, knuffar till maken och säger ” Titta, jag tror att detta är min nästa häst”. Maken vrider på huvudet och säger ”En vit, som din första”. ”Ja”, säger jag. ”Jag ska ringa till säljaren i morgon, han finns i Slovenien.”


   Tre veckor senare är allt klart. Jag har sett två videofilmer på min blivande häst och några fotografier. Jag har talat med ägarna och kommit överens om priset och hur hästen ska transporteras. Kontraktet är påskrivet och skickat fram och tillbaka, pengarna är överförda till säljare från köpare och jag har fått ett nytaget foto som visar när min häst kliver på den transport som ska föra honom över halva Europa upp genom Sverige, till den plats där jag ska hämta honom för vidare transport hem till mig. Jag är hästägare igen. Även om hästen finns ca 2 300 km från mig, så är han nu på väg. På väg mot mig. 

Neapolitano Neretva XXII - 1

f: 2010

e: 174 Neapolitano Batosta IV-3

u: 368 Neretva XXII

ue: 591 Conversano Allegra XXX-1

Tre dygn senare lastar transportören av en mager liten ponny på en solig, tom, gårdsplan i närheten av Göteborg. Nu är det meningen att jag ska få min vackra stolta lipizzaner och lasta honom för att köra honom hem till mig, ca 378 km. Det som möter mig är ingen vit, stolt häst på 160 cm i mankhöjd, utan en liten mager krake knappt över ponnymåttet. Det kan väl ändå inte stämma? Står min häst kvar i transporten? Nej, såklart inte. Hästen är tydligt brännmärkt och på något sätt så vet jag att detta är min häst, trots att han inte stämmer med fotot jag håller i handen. Min väninna, som är med, säger ”Men har du köpt dig en ponny?” och jag nickar och säger ”Han ser ut att ha krympt under transporten”. Som den fina vita, lite lyxiga tröjan jag fick en Jul av maken och som sedan aldrig blev sig lik efter en tvätt med efterföljande torktumlare. Men nu är detta min häst. Jag får passet av transportören och vi hjälps åt att lasta den lilla vita hästen på min transport. Han går på utan problem. Mannen som kört över halva Europa och är på väg upp till Oslo, undrar om jag möjligtvis kan undvara lite hö. Det är slut och den andra hästen i hans transport ska åka några timmar till. Ja, självklart har jag extra hö att undvara. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra hur länge höet varit slut.


Resan hem de sista timmarna går bra. Hästen står lugnt i transporten. Äter hö, får vatten regelbundet och smakar då även försiktigt på betforen men vill inte ha havre eller morötter. Jag kör in på stallplanen och parkerar. Det är en sen eftermiddag i slutet av september 2019. Solen skiner och jag lastar ur min lilla, magra, lipizzaner. Han tittar sig omkring, går med sänkt huvud bakom mig till den lilla hagen. Jag släpper honom i hagen och hästarna i hagarna runt omkring ser honom direkt och kommer travande. Då, plötsligt så är han där. Den vackra, stolta lipizzanern som jag sett på film och foto. Han är så vacker! Trots att han är mager så det skramlar om honom, och trots att han har rest i tre dygn, så är han här. Som han visar upp sig.

Min vackra vita Neapolitano Neretva XXII -1, min Hero